Jag har väldigt blandade känslor för den här boken. Jag stör mig oerhört på flickornas barnsliga beteende och tankar. Jag får påminna mig själv gång på gång att de bara är just unga, förvirrade flickor, men trots det kan jag inte känna någon förståelse eller empati för dem.
Linnea blev utnyttjad som barn av en nära släkting och det har självklart format henne och hennes sätt att vilja straffa sig själv genom att bli utnyttjad av andra män. Det är så sorgligt när små barn blir utsatta för hemskheter, men hon berör detta väldigt flyktigt genom hela boken och det är först i slutet som hon verkligen sätter ord på vad som har hänt.
Boken är uppdelad i tre delar som hela tiden återkommer, "före Japan", "Japan" och "efter Japan". Dessa blandas huller om buller, så ena stunden läser man lite om när hon är i Japan och arbetar som klubbvärdinna, har sex med olika män och stjäl mat från affärer. I nästa stund läser man om när hon var liten och pappan glömde att hämta henne från teaterlektionen eller när hon fick en lillasyster och lyckan över det. Sedan kastas man till "efter Japan" då hon har fått en liten dotter, Isabell, eller när hon är i Thailand och festar med nyfunna vänner.
Jag gillar upplägget och att det är relativt korta stycken.
Boken i sig ger mig inget. Det är en hemsk berättelse och detta borde inte hända någon, men jag kan inte slå bort tanken att hon faktiskt väljer detta. Jag vill bara hoppa in i boken och skaka om henne. Jag tror att det handlar om hennes sätt att skriva boken. Hon säger i början att hon vägrar vara ett offer, och sedan är hennes skrivande väldigt kaxigt, nästan som att hon är stolt över det hon har gjort.
Efteråt sitter jag med blandade känslor, mest ilska. Det som räddar boken en aning för mig är att språket är väldigt bra.
Betyg:
