Jag lånade den på bibblan i oktober när jag hade fått reda på hur jag är släkt med Selma Lagerlöf men när det var dags att lämna tillbaka boken så hade jag faktiskt inte ens öppnat den. Så jag lånade om den, och lånade om den igen, tills det bara var 4 dagar kvar innan jag var tvungen att lämna tillbaka den. Då öppnade jag boken och började läsa och sedan kunde jag inte lägga den ifrån mig. 2,5 dagar senare var den utläst och jag imponerade faktiskt lite på mig själv med tanke på att den är 583 sidor, men den var så fantastiskt bra att jag glömde bort tiden. Jag älskar såna böcker, som suger tag i en, drar en in i boken och när man har läst ut boken så lever den kvar hos en. Precis så är det med Jerusalem.
Jag fascineras över hur författaren lyckas få mig så trollbunden av boken att när de nästan törstar ihjäl i Jerusalem så är jag precis lika torr i munnen som dem, och när Gabriel äntligen lyckas få Gertrud att dricka ett halvt glas vatten tvingas jag ut i köket för att själv klunka i mig ett glas friskt, kallt vatten. Aldrig har vattnet smakat så gott som då.
Eftersom boken är skriven 1901-1902 så är det nog svårt att få en mer autentisk bild av hur människorna hade det då och under senare delen av 1800-talet. Hur de pratar, hur de uttrycker sig, hur de känner för varandra, hur viktig gemenskapen i samhället är, hur de bor och klär sig, hur mycket religionen betyder för dem. Jag suger i mig all denna fakta från författaren och känner att visst har jag genom denna bok lärt känna mina egna släktingar något mer. Egentligen inte, för de är mest namn på ett papper, men jag kan ändå föreställa mig hur de hade det.
Den här boken är en av få böcker som för alltid kommer vara viktig för mig. Jag har några såna böcker som jag aldrig riktigt kan glömma, som berörde mig rejält på djupet och som jag faktiskt kan tänka mig att läsa om (jag läser aldrig om böcker i vanliga fall). Jerusalem kommer härmed vara en av dem böcker som jag kommer försöka få andra att läsa, precis varenda en som ber mig om ett boktips kommer få höra att "har du inte läst Jerusalem av Selma Lagerlöf så är det dags för det nu. Den boken har allt en bra bok ska ha, drama, kärlek, svartsjuka, historia, spänning, död, avundsjuka, förlåtelse, resor, beskrivningar av Sverige som får en att öppna ögonen och verkligen njuta av landskapet runt omkring en."
Jag förstår så väl varför Selma Lagerlöf som första kvinna fick Nobelpriset i litteratur 1909. Även om släktskapet oss emellan är 11 generationer bort så är jag ändå oerhört stolt över det. Jag hoppas att kanske någon bra gen som hon fick av vår gemensamma anfader, Magnus Petri Schivedius, även har hamnat hos mig, kanske kärleken till böcker.
Nu måste jag plöja igenom alla andra böcker som Selma Lagerlöf har skrivit och gärna någon biografi över denna fascinerande kvinna. En riktig feminist som tog sig in i männens värld och visade vart skåpet ska stå. Man kan inte annat än beundra henne och älska hennes böcker.
Jag måste besöka Mårbacka, hennes barndomsgård som hon i sitt testamente skrev skulle bevaras som en minnesgård för allmänheten. Tänk att allt är kvar precis som det var när hon levde där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar